H
Där satt vi vid vägkanten och väntade, du var Estragon, jag var Vladimir.
Längtan bort fyllde mitt bröst och allt jag kunde se var en framtid fjärran min samtida verklighet. Snart skulle ha komma, det visste vi båda, men vem var han och vad skulle han innebära? Det var frågor som bara kunde få sitt svar genom att ihärdigt invänta honom. Väntan var ett vakuum, ett tomrum som trots sin avsaknad av innehåll utgjorde ett outhärdligt tryck på våra hjässor. Dagar, veckor och månader passerade förbi som ett hånflin framför våra ögon. Vi försökte resonera oss fram till en lösning, men vår planlösa längtan efter honom lämnade oss paralyserade, oförmögna att göra annat än att återigen sätta sig ner, vänta och känna hungern växa. Tårar föll och all världens vikt balanserade på en knappnål inkilad i våra skallar. Min rastlöshet retade de som passerade förbi längs vägen, din längtan förargade de som blundade för den saknad som även de borde känna. Hur kunde de låta sina liv fortgå i dess äckliga enkelhet nu, när han kanske var på väg. Jag la handen på din axel, och under några sekunder av absolut samförstånd fördömde vi de andra, de som inte förstod, de som talade om världen som om de varit där, de som ordade om livet som om de verkligen levt. Nej, det var bara jag och du, Estragon, som egentligen förstod.. bullshit
