Sömnlöst på Mariehemsvägen
Jag kan inte sova. För ett par timmar sedan var jag så trött att jag trodde jag skulle fall i bitar, men nu är det som bortblåst. Jag sitter med datorn i sängen, med Johanna liggandes intill mig, stilla sovandes. Hon ger ett så fridfullt intryck när hon sover. Bortsätt från bröstkorgens små rörelser, i takt med hennes tunga andning, ligger hennes kropp helt stilla. Det ger mig något att se henne så, ett lugn och en känsla av att allt man kan göra är att ta det lite lungt och bara vara, trots att klockan snart är fem och sömnen inte vill infinna sig. Sänglampan kastar ett mjukt sken över hennes ansikte, skuggan förstärker hennes vackra drag och ljuset lyfter fint fram de blonda partierna i hennes hår.
Jag försöker hela tiden få in i mitt huvud att vår vistelse här på Mariehem är permanent, att det inte kommer något datum i kallendern då det är slags för någon annan "hemfärd". Hela koncepter känns nästan för stort för att greppa, som att jag inte riktigt vågar släppa ut den obesinnade lycka som bubblar inom mig. Nu är vi här i alla fall, i vår lägenhet, i vårt hem, platsen där vi sover om nätterna och stället som fylls av saker som inte bara är hennes eller mina, utan våra. Det här måste vara belöningen efter en sommar fylld av saknad, frustration, oro och ytterligare en myriad av obehagliga, mörka och uppgivna känslor. Jag är vid regnbågens slut nu, sommaren nollsju, den förbannade sommaren, är äntligen förbi och jag har henne kvar vid min sida. Nu börjar ett liv på riktigt, efter månader av längtan står jag nu slutligen på startlinjen, med kvinnan jag älskars hand i min. Hennes är nätt och feminin, medan min delar drag med en skogshuggares. Ändå känner jag hur väl hennes vilar i min, precis som om min skapades för att vara som ett embalage för hennes hand, det vackra innehållet.
Hon har vänt sig om mot mig, en liten glipa syns mellan ögonlocken och för en stund kan man nästan tro att hon tittar på mig. Hennes hår har lagt sig över hennes ansikte, med ett lätt pekfinger drar jag försiktigt undan det. Johanna sover så tungt att hon inte reagerar när mina fingrar nuddar vid henne, det är skönt, jag vill för allt i världen inte väcka henne.
Klockan är 0455 och Markus Lindgren stämplar ut för kvällen.
God Natt
Jag försöker hela tiden få in i mitt huvud att vår vistelse här på Mariehem är permanent, att det inte kommer något datum i kallendern då det är slags för någon annan "hemfärd". Hela koncepter känns nästan för stort för att greppa, som att jag inte riktigt vågar släppa ut den obesinnade lycka som bubblar inom mig. Nu är vi här i alla fall, i vår lägenhet, i vårt hem, platsen där vi sover om nätterna och stället som fylls av saker som inte bara är hennes eller mina, utan våra. Det här måste vara belöningen efter en sommar fylld av saknad, frustration, oro och ytterligare en myriad av obehagliga, mörka och uppgivna känslor. Jag är vid regnbågens slut nu, sommaren nollsju, den förbannade sommaren, är äntligen förbi och jag har henne kvar vid min sida. Nu börjar ett liv på riktigt, efter månader av längtan står jag nu slutligen på startlinjen, med kvinnan jag älskars hand i min. Hennes är nätt och feminin, medan min delar drag med en skogshuggares. Ändå känner jag hur väl hennes vilar i min, precis som om min skapades för att vara som ett embalage för hennes hand, det vackra innehållet.
Hon har vänt sig om mot mig, en liten glipa syns mellan ögonlocken och för en stund kan man nästan tro att hon tittar på mig. Hennes hår har lagt sig över hennes ansikte, med ett lätt pekfinger drar jag försiktigt undan det. Johanna sover så tungt att hon inte reagerar när mina fingrar nuddar vid henne, det är skönt, jag vill för allt i världen inte väcka henne.
Klockan är 0455 och Markus Lindgren stämplar ut för kvällen.
God Natt
Kommentarer
Trackback
