konstigt, igen
So I shout: Hey Princess, won't you come back home?
and I cry, I'm shaking and I'm on my own
and I wisper your name until the morning comes
Hey Princess, you're the only one
älskade jo, mitt liv, min kärlek.
nittio mil är vad som skiljer oss åt, det tynger mig.
men likväl som det geografiska avståndet kan göra mig förtvivlad så ger avsaknaden av andra skiljelinjer mig hopp. jag är helt övertygad om att du är den som det ska handla om för mig. Igår, när jag såg dig gå ifrån mig, när jag såg din röda addidaströja bli en röd prick allt längre bort kände jag enbart förtvivlan. En känsla av att "nu går hon, nu försvinner hon" drog över mig, och puttade till slut mig över gränsen för vad jag kunde hantera. Att vara utan dig kan nog kvala in som den jobbigaste uppgift mina 22 år ålagt mig. Jag kan känna infernalisk smärta inför att vara utan dig, att vakna, titta åt vardera håll och inte finna dig inom en famns avstånd. Jag saknar dig något kopiöst, men kan bara tacka högre makter över att den geografiska faktorn är en övergående sådan. Jag kommer aldrig låta det bli något som kan tänkas nöta på det som är vi. Jag kommer hålla dig nära igen, jag kommer kyssa dig och jag kommer återigen smälta över att vara i dina armar, för sommaren varar inte för alltid. I augusti är det du och jag fullt ut, och då släpper jag dig inte. Vi ska vara vi, jag ska leva mitt liv i din närhet. jag ska inleda varje dag med att kyssa dig vaken, du ska varje kväll somna i mina armar. Jag känner det, Johanna, du är den det skall handla om för mig, och jag släpper dig aldrig. jag älskar dig johanna, för allt du gör, för allt du gjort och för allt du fortsatt kommer att göra. du är mitt syfte och mitt sammanhang. Jag älskar, jag älskar så
and I cry, I'm shaking and I'm on my own
and I wisper your name until the morning comes
Hey Princess, you're the only one
älskade jo, mitt liv, min kärlek.
nittio mil är vad som skiljer oss åt, det tynger mig.
men likväl som det geografiska avståndet kan göra mig förtvivlad så ger avsaknaden av andra skiljelinjer mig hopp. jag är helt övertygad om att du är den som det ska handla om för mig. Igår, när jag såg dig gå ifrån mig, när jag såg din röda addidaströja bli en röd prick allt längre bort kände jag enbart förtvivlan. En känsla av att "nu går hon, nu försvinner hon" drog över mig, och puttade till slut mig över gränsen för vad jag kunde hantera. Att vara utan dig kan nog kvala in som den jobbigaste uppgift mina 22 år ålagt mig. Jag kan känna infernalisk smärta inför att vara utan dig, att vakna, titta åt vardera håll och inte finna dig inom en famns avstånd. Jag saknar dig något kopiöst, men kan bara tacka högre makter över att den geografiska faktorn är en övergående sådan. Jag kommer aldrig låta det bli något som kan tänkas nöta på det som är vi. Jag kommer hålla dig nära igen, jag kommer kyssa dig och jag kommer återigen smälta över att vara i dina armar, för sommaren varar inte för alltid. I augusti är det du och jag fullt ut, och då släpper jag dig inte. Vi ska vara vi, jag ska leva mitt liv i din närhet. jag ska inleda varje dag med att kyssa dig vaken, du ska varje kväll somna i mina armar. Jag känner det, Johanna, du är den det skall handla om för mig, och jag släpper dig aldrig. jag älskar dig johanna, för allt du gör, för allt du gjort och för allt du fortsatt kommer att göra. du är mitt syfte och mitt sammanhang. Jag älskar, jag älskar så
Kommentarer
Trackback
