What came first, the music or the misery?

Skapar jag min egen ångest, är det helt enkelt en väg jag valt att gå?
Skulle jag kunna leva på något annat sätt och bara skaka av mig och hålla ryggen fri. Jag vet inte alls, jag har inga svar. Att vara en långsint lindansare är inget jag finner njutbart, så varför har jag då så nära till martyrrollen, framför allt inför mig själv, varför har jag så mycket lättare att ta till mig av det som väcker äckel i mig än det som faktiskt är bra?

Det hela ligger kanske i det som är jag. Jag menar, mitt liv, mina val, fan, jag är ju hammarbyare, det om något är väl att söka sig till underordning? Finns det en trygghet i maktlösheten? svaret någon?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0