en dag kvar i stan
Jag vet att det kan upplevas som tjatigt, men varje gång jag besöker min gamla hemstad tycks jag slås av nya insikter. Nu har jag spenderat två veckor här, i staden jag tidigare kallat ett kulturellt vakum och fällt tårar över i någon slags konformitets-neuros.
När jag var yngre hände det ofta att jag kallade mina jämnåriga för dumma eller korkade. Men vad skulle egentligen tyda på att människor från en småstadsnarkgrund skulle vara korkade, när vi alla mer eller mindre delar bakgrund. Praktiskt taget alla har spenderat minst 12 år vid skolbänken, i en skola som nog på det stora hela ser ut som vilken annan skola som helst i det här landet. Så vad är då skillnaden? Vad skiljer den typen av tonåring som jag var från många andra i närsamhället?
Mitt svar på det lyder; tanken om ideér.
När jag träffar människor här uppe slås jag ofta över hur mycket som kretsar kring det rent praktiska; arbete och krökandet som bedrivs under perioder av frihet från arbete. Det praktiska är alltså vad som definerar dig som person. Om du istället spenderar mycket tid på att fundera och reflektera över de "stora" frågorna så är det konstigt, eftersom dessa idéer inte nödvändigtvis fyller något praktiskt syfte. Det är just därför det kan kännas extremt frustrerande för en ung människa som vill föra ett resonemang bortom det enkla och praktiska. För mig, som till och med medvetet ofta ville röra mig ut som det absurda var det här förstås dödsdömt.
Många säger att universitetstiden är en tid då man kommer att träffa och förbluffas av en massa olika människor med en myriad av olika historier och bakgrunder. Det här hände emellertid aldrig för mig. Jag förvånades snarare av ett rakt motsatt fenomen, jag hittade nämligen människor som var precis som jag själv.
Något som man dock måste komma ihåg är att vi alla är produkter av vår omgivning, även om vi tenderar att förneka det. Ponera att du verkligen var den smartaste sextonåringen i stan. Du var kreativ, reflekterande och filosofisk. Oavsett allt det så har du ett begränsat antal sociala verktyg att använda dig av, med andra ord, du applicerar bara en rad intellektuella grepp till en småstadsparadigm som redan existerar. Du kan alltså föra ett djupt resonemang, men bara kring frågor som faktiskt egentligen ligger tillgängliga för alla som du delar bakgrund med. Så vad jag anser att vi kan lära av det här, är att man bara har att vinna på att ha en ödmjuk inställning till den plats man kommer ifrån.
När jag var yngre hände det ofta att jag kallade mina jämnåriga för dumma eller korkade. Men vad skulle egentligen tyda på att människor från en småstadsnarkgrund skulle vara korkade, när vi alla mer eller mindre delar bakgrund. Praktiskt taget alla har spenderat minst 12 år vid skolbänken, i en skola som nog på det stora hela ser ut som vilken annan skola som helst i det här landet. Så vad är då skillnaden? Vad skiljer den typen av tonåring som jag var från många andra i närsamhället?
Mitt svar på det lyder; tanken om ideér.
När jag träffar människor här uppe slås jag ofta över hur mycket som kretsar kring det rent praktiska; arbete och krökandet som bedrivs under perioder av frihet från arbete. Det praktiska är alltså vad som definerar dig som person. Om du istället spenderar mycket tid på att fundera och reflektera över de "stora" frågorna så är det konstigt, eftersom dessa idéer inte nödvändigtvis fyller något praktiskt syfte. Det är just därför det kan kännas extremt frustrerande för en ung människa som vill föra ett resonemang bortom det enkla och praktiska. För mig, som till och med medvetet ofta ville röra mig ut som det absurda var det här förstås dödsdömt.
Många säger att universitetstiden är en tid då man kommer att träffa och förbluffas av en massa olika människor med en myriad av olika historier och bakgrunder. Det här hände emellertid aldrig för mig. Jag förvånades snarare av ett rakt motsatt fenomen, jag hittade nämligen människor som var precis som jag själv.
Något som man dock måste komma ihåg är att vi alla är produkter av vår omgivning, även om vi tenderar att förneka det. Ponera att du verkligen var den smartaste sextonåringen i stan. Du var kreativ, reflekterande och filosofisk. Oavsett allt det så har du ett begränsat antal sociala verktyg att använda dig av, med andra ord, du applicerar bara en rad intellektuella grepp till en småstadsparadigm som redan existerar. Du kan alltså föra ett djupt resonemang, men bara kring frågor som faktiskt egentligen ligger tillgängliga för alla som du delar bakgrund med. Så vad jag anser att vi kan lära av det här, är att man bara har att vinna på att ha en ödmjuk inställning till den plats man kommer ifrån.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Who are you and where is my boyfriend?
Trackback
