Yours Truly, Angry Blog

Låter som en universitetskurs, doens't it?
Well, ni vet vad jag snackar om, man gillar en låt, en bok, en skiva en whatever. Det här lilla stycket av skåpkultur är en förlängning av dig som person. Lyssna på den, hör mig. Titta på den, se mig.
I alla fall, du har en personlig relation till den, du vill att andra ska se dig i dess ljus, att de ska förstå dig i den kontext som den skapar. Sen faller allt.
Du är på fest, du har trevligt, konversationen är god och du känner hur allt flyter. Sen slår det där praktmongot på den. Din låt. Han, som omöjligen kan förstå dess nyanser. Han, vars motiv att spela den bara utgörs av ett skitnödigt försök att scora några hipsterpoäng. Han våldtar den, den som var min och i förlängningen mig själv.
Han sjunger med och utan att någonsin själv förstå det, så stampar han det sista livet ur vår kärleksaffär.
amen